Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1864, sida 2

dolf och vågat litet betrakta Leontines talande ögon. Visst var Leontine väl bevakad, och inte vet jag huru det gick till; men Gustaf fick tala ensam med Leontine. Mamma Engman kunde ej begripa huru det kom sig att Leontine på en gång blef så lätt till sinnet, så lätt att gumman kunde käxa hela dagen, utan den allraminsta synbara verkan. Ej en suck och ännu mindre några tårar ville vittna om ett förkrossadt hjerta. — Kanske du tror att han friar, den der sjökaptenen — sade hon — nej, kära du, han är gift med en Hottentottska, sådan en som han talade om i sin barndom. — Men om? — sade Leontine småleende. — Ja om så sker, så blir ingenting af; jag låter ej förslösa min lilla egendom på tesor kring hela verlden; när man icke vill lefva i sitt fädernesland, så kan man låta bli, men att taga något derifrån, blir man utan. Kanske herrskapet förstått hvarandra? (åumman Engman är ej för god att kläda af sig för er skull; hennes dotter ej för god att bli sjökaptenska. Den beräkningen att det lilla jag har skall bortkapras af en sjökapten blir ingenting af. Oaktadt all gummans ifver, syntes Leontine väl ej alldeles lita glad, men långtifrån modfäldGåtan löstes snart nog. Gustaf kom en dag helt lugn dit; erbjöds ej af gumman ens att sitta, men satte sig ändå. — Bästa fru Engman jag vill berätta något nytt.