Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1864, sida 2

— — — —— ä— — ——— — Hon är stora flickan; hon är borta ett ärende, men kommer väl snart. Leontine kom och sjöbussen rusade opp: — Leontine! Leontine! kommer du ännu ihåg mig? — sade han och såg henne frågande in i ögonen. — Gustaf! — Leontine, du glömmer att niga, — sade gumman. — Niga för mig? nej, snälla Leontine, nig inte, utan håll af Gustaf gom fordom. — Leontine är nu stora flickan och Gustaf bör komma ihog att det ej går an att tala så. — Jo, fru Engman, hvaraf hjertat fullt är, det talar jag. Herre Gud, hvad jag ofta tänkt på Leontine. Han hade med sig en skeppspojke, som stannat utanför med ett stort paket. Det intogs nu. Fru Engman höll på att försona sig med Gustaf, då hon fick en äkta hvit Chinesisk silkesschal och åtskilligt annat smått; men hon mulnade då Leontines gåfvor voro både dyrbarare o. smakfullare än hennes. Den modsällande ideen, att de gamla föraktas derföre att de äro gamla, smög sig på henne. Afven det att Gustaf hade råd att gifva dylika skänker, under det att Adolf ännu alltid behöfde hennes hjelp, förargade henne. Om det varit någon rättvisa i denna verlden borde det varit tvärtom. — Är man vågsam och oförskämd får man allt, tänkte hon; — men den blygsamma och flitige går lönlös. Så är verldens gång. Gustaf märkte oråd; han anade också förhållandet sedan han af gumman hört idel loftal öfver A