Gotlands läns nya tidning – 31 december 1863, sida 2

mor nog har rätt på slutet. Snäll har du varit mot lilla Leontine och det tycker jag om, och hon har bedt för dig både hos mig och mor; men något måste du bli; du är nu sexton år gammal och — du har gjort mig bara bekymmer. — Ilar jag det, fader Engman! — ropade gossen och störtade fram för att kyssa hans hand. — Förlåt mig fader Engman för hvad jag varit; men ni skall få glädje af mig på slutet — ja det skall ni, fader Engman, det lofvar jag inför Gud; och i de ärliga ögonen simmade ett par tårar. — Häll ord min gosse och gå med frid; jag skall skaffa dig plats på ett skepp; men läsa får du om den saken också, om du ej vill gå som matros i alla dina dagar. — Ja, det blir annan läsning det, — sade Gustaf förtröstansfullt. — Ja-ja, Herren vet bäst dina vägar — äro de ärliga, så välsignar han äfven det lilla arbetet, och välsignar han icke med gods och guld, så välsignar han oss med ett skuldfritt hjerta. — Tack, fader Engman, tusen tack! Fjorton dagar derefter var Gustaf ombord å skonaren Elisabeth, förd af kapten Grönlund, svarfvarens, vännens bror, — Nu är det då äntligen ro i köket — sade gumman Engman, sedan skonaren Elisabeth stuckit ut till sjös. — Var jag inte i oupphörlig förskräckelse att den vildbasaren skulle bryta af sig hals och ben eller förderfva något för oss. Allt