2 öÄE OY Och BI IDUTM UL nägne läsare en god och fröjdefull Jul! Herr Pehr Gubbe i Hablingbo och hans predikan om yttersta domen. Berättelse af Al. (Forts. och slut fr. N:o 48.) Det var på hösten 1679 som freden i Lund afslöts och Gotland måste afträdas af Danmark till Sverige. Så fort Ön återkom under Svenskt välde anförde Gubbe klagomål öfver sin afsättning från Ilablingbo. Hvad som af Danska styrelsen ansågs såsom ett fel, förtjent att straffas med förlust af Pastoratet det neml. att Gubbe hållit förböner för Svenska Öfverheten, kunde naturligtvis ej anses som ett fel af Svenska styrelsen. Herr Petrus Ronander lär nu hafva fått, liksom förut Gubbe, gå från Hablingbo och blifva vicarierande i något annat Pastorat, men Gubbe tyckes icke straxt återfått Hablingbo Pastorat, ty, enligt anteckning i ett gammalt Tingsprotocoll, var ingen Pastor i Hablingbo 1680, meningen lär vara att Pastoratet ej hade någon ordinarie pastor. Samma år fick dock Gubbe sitt Hablingbo tillbaka och lefde der i ro till sin död, som lär inträffat i slutet af 1680-talet. Både före och efter sin afsättning var han Tredings-Prost i Södra Contractet. Hustrun hette Agnetta Svensdotter och hade i ett föregående gifte haft Capitainen Daniel Larsson. Sonen Mårten Gubbe som lär blifvit sadrens efterträdare ägde Hallvide i Silte, men om Pehr Gubbe hade flera barn vet jag icke. Deremot har jag hört omtalas en predikan om yttersta domen, som han en gång skall hållit i Hablingho och hvilken sannerligen lär, som man säger, varit ord och inga visor. Det var just icke så ovanligt i fordna tider att presterna på landsbygden stundom predikade på ett sätt som nu skulle anses hvarken passande eller uppbyggeligt och begagnade uttryck, som då ansågos för verkliga kraft. och dunderord, men nu skulle ådraga den prest, som brukade sådana, skarpa tillrättavisningar. Då var man icke så noga; man fordrade att en prest, som skulle hetas duga, borde ha kraft både i röst och arm, för att senom ett dundrande tillrop och mellanåt ett väldigt slag i predikstolen väcka syndaren till besinning af hvad hans frid tillhörde. Ju skarpare orden voro, ju mera ansågs Presten vara ,bål till präkä, hoc est dugtig i predikstolen. Pehr Gubbes predikan går dock utanpå allt öfrigt i den vägen jag hört omtalas, Predikanten beskref för sina åhörare huruledes Gud skulle på yttersta dagen framkalla en hvar att stå till svars och huruledes ordningen äfven då komme till honom, predikanten. ,Dåt — fortfor han — ,ropar vår Herre: Herr Pehr Gubbe! Prost och Pastor i Ilablingbo och Silte, kom ram! Men jag fattig syndare håller mig undan så länge jag kan och gömmer mig. I detsamma kröp han ner ett par ögonblick predikstolen, så att församlingen ej såg honom, este sig åter upp och fortsatte: