Gotlands läns nya tidning – 17 december 1863, sida 3

— Ilvad heter er mor, gossar? — Jo, hon heter Clara Sköld och bror min tog namn efter henne, för si han skämdes för far sin. — Clara Sköld, hade hon tjenat hos en tenngjutare? — Ja, en som hette Engman — jag tror att han var här i Stockholm; men han är väl död och begrafven längesedan, för så rikt folk lefva ihjäl sig i förtid, sa far min, då han var en smula på kaporr-. Gubben tog reda på Sotarmästarens namn och gick för att möta sina vänner, som nu kommit, och lika får, hvilka mistat sin herde, sökte sin vän tenngjutaren. När gubben kom hem på qvällen sade han: Hör på! du mins nog Clara Sköld, den beskedliga menniskan, som blef galen i hufvudet och gifte sig för en sjutton, aderton år sedan — vi ha aldrig hört af henne sedan hon flyttade. — Nej, inte ett ord, — jag undrar hvar hon blef af. — Jo du, hon är död. Eländigt och fattigt. — Ja det var det jag hundra gånger sade henne, men hon ville aldrig höra på det örat, — inföll gumman; — men hvem har talat om henne? Nu berättade han händelsen med gossen. Vet du, min gumma, vi ha inga egna barn; Leontine, som vi tagit opp som vår flicka, är den enda; men vi ha räd att hjelpa flera och vet du, jag tänkte: kunde vi icke taga till oss Claras gossar, det är synd att låta dem springa på taken —