Gotlands läns nya tidning – 17 december 1863, sida 3

den ena är en god gosse, glad som ett vinterny; men den andre är en klok gosse, med mycken känsla för det som ger heder åt folk i denna verlden. Tänk om vi gåfvo dem uppfostran hvar efter sin art, visst hade Leontine välsignelse deraf i framtiden; ty fädrens välsignelse går in på barnen, och det goda vi göra, lönar vår Herre på våra barn. Ofverläggningen varade veckor, månader; men slutet blef att den hederlige tenngjutaren tog de begge gossarne till sig och satte dem i skolan. — Herre du min Gud och fader, sade gumman många gånger, hvad den Gustaf är lat och bryr sig intet om boken, han vill helst klättra och klifva och sotarn går aldrig ur honow så länge han lefver; men Adolf deremot är så stilla och snäll och läser högt för mig och får beröm af alla sina lärare. — Jaså, — sade mästaren, som visst ej var någon menniskokännare, men hade instinkt af goda och dåliga anlag — jaså; men Gnstaf är ändå den bäste af dem. — Huru kan du säga så — det bär ju syn för sagen att Gustaf ingenting kan bli och deremot Adolf kan bli hvad han vill. Det är säkert, du skall få se det. — Jaha; men jag säger ändå att Gustaf är den bäste. — Jo ni karlar han då alltid edra kuriösa tankar, det bär ju syn för sagen.