oo ——— — —k— ————— — Ja, det är jag, det. — Och hvilken är det, som vill synas ren? — Jo, det var jag, som sade detta; — svarade en annan; ty hvad nyttar det till att göra sig besvär med det man ingen heder har af. — Jaha, jaha det är som rådman Strömbäck i Nyköping, der jag lärde, sade: det är olika åsigter, sa han. — Hör på du hvit-tvättade murre, hvad heter du? — Gustaf Persson. — Och du då? — Adolf; jag är Perssons bror, men jag kallar mig Sköldin. — Ilvarför det? — Jo si, — inföll Gustaf, — jag skall säga herrn hela passagen. — Åh, du kan rätt tiga med det, — inföll den andre. — åh inte att tiga med — ser herrn vår far hette Persson och var rätt en stackare, en beskedlig stackare; men mor hon var rar och släpade som en slaf — och så dog han — vi bodde i Telje, Norrtelje förstås — och det blef ett elände. — Men hade ni ingen slägt? — Nej, nej, men det mins jag att far många gånger sade: hvarför går du inte till den rika tenngjutaren der du tjente; men då sade mor: Nej de afrådde mig från att gifta mig och jag trotsade — herre Gud om jag lydt deras råd; men då blef far arg och söp sig full och slog både mor och oss.