Gotlands läns nya tidning – 3 december 1863, sida 2

några ruiner efter möbler, som i bättre dagar tillhört den ena eller andra af gummorna. Den, som tillika med fru Engman bebodde det lilla rummet, var fru Åbrandsson, hvars man varit någon sorts notarie, när och hvar har ej historien antecknat. Gummorna kallade hvarandra vid förnamnen och Lovisa betydde således fru Engman liksom Gustafva fru Abrandsson. Det var en dag på hösten, vädret var mulet och duggregnet slog mot rutorna; det var dunkelt i rummet och de grofva gardinerna voro dragna åt sidan för att släppa in så mycket dager som möjligt. Fru Abrandsson hade varit ute; ty hon var yngst och kunde bäst gå och likaledes uppsamla mest med nyheter — hon kom ofta hem med Dagbladet och då hade gummorna att tala om i många dagar. Så hade hon nu några Dagblad och studerade dem noga. — Herre Gud! — utbrast hon slutligen: — vet Lovisa — det måste ändå vara en himmelens välsignelse att vara rik och förmögen. — Se här Lovisa; jaså du har ej nog starka glasögon — jag läser sjelf; se här: Ater har en okänd menniskovän gifvit prof af sin aldrig hvilande omsorg om den fattiga; vid sednaste sammanträde med de fattiges vänner öfverlemnade denne man tvåtusen riksdaler, hvaraf räntan skulle utgifvas som bidrag för åtta fattiga barns beklädnad. Välsignelse öfver den ädle medborgaren, den outtröttlige menniskovännen. an annan tidning tillade: Vi tro oss icke såra grannlagonhefen då vi erinra att den ädle välgöra