Gotlands läns nya tidning – 26 november 1863, sida 2

vore han blott fri. Han kunde ej neka henne denna enda tröst — dertill hade erfordrats mer än menskligt mod. Hvad lättnad i dessa ord! Elins öga blickade ned på honom med outsäglig ömhet; hon visste nu att hon var honom kär — nu kan hon dö lugn! Men han skulle resa nästa natt — under djupa snyftningar bad hon honom kort före resan under det alla sofva, ännu en gång, den sista, säga henne ett evigt farväl. Dagen för afresan var inne. Afskedsmåltiden föregick i dyster sinnesstämning: Elin, föregifvande illamående, hade ej lemnat sin kammare — Soltyk sjelf syntes upprörd, och dennes son, den unge sjöbussen, sökte af syrakusaoch tokayerflaskorna hemta tröst. Omsider tog unge Charra afsked af dessa gistfria vänner. artyget låg segelklart. Snart var allt uträttadt, dock — ännu återstod det plågsammaste, det svåraste! Midnattens timma slår: Charra smyger sakta till Elins rum; en tjenarinna står vid dörren och gråter. Med snabba steg träder han in: strålarne från en kristall-ljuskrona tränga bländande emot honom, och nyligen afbrutna blommor kringbreda sitt aromatiska doft. Den djupaste tystnad herrskar och kommer hans själ att bäfva. För att icke störa den sömn hvari han tror Elin försänkt närmar han sig sakta hennes bädd — han drar förhängena tillbaka: store Gud! de sköna dragen höljas af dödens blekhet; han fattar