Gotlands läns nya tidning – 26 november 1863, sida 2

Nu hade det skett — hennes öde var afgjordt! — Sedan den unge mannen uttalat det fruktansvärda ordet syntes han försjunken i sina egna tankar — utan att yttra något mer stod han der dyster och kall som grafven. Elin får hastigt ännu en hoppets stråle: Låt mig det oaktadt följa med, fortfar hon, Jag kan ej lemna dig! Omöjligt! Din kärlek för —85 på afvägar — du tilltror dig för mycket mod Nej, nej! Jag vill dela mina rikedomar med dig, göra din lefnads följeslagerska lycklig 0, låt mig endast följa! Ack, hur kunde du vara nog kallblodig att se mig i en annans armar? Hvarje blick, hvart hjertligt ord som egnades denna andra blefve ett dolkstygn i ditt hjorta; du kunde till och med förorsaka oenighet och svartsjuka och — omsider bringa mig att bli brottslig! Sådana skäl beröfvade till slut den stackars Elin sista skymten af hopp; hon föll i våldsam gråt. Förgäfves bemödade sig vännen att inge henne styrka, att teckna framtiden i ljusare särgor — framtiden låg redan utbredd för hennes blick; lotten var kastad: den hon älskade var förlorad för henne! Dock, innan de återvändt hem, innan ynglingen lemnade den arma, tvingar honom kärlekens häftighet, att för första och sista gången uttala hur högt jemväl han älskar henne: han kastar sig ned och omfattar hennes knän, han säger henne, att hon skulle tillhöra honom,