öfwer der oförwillade allmogen samt deras medborgers liga duglighet wid riksdagsbordet, den en förmedlande och återhållande malt, stödd på bildning och öfwad med lugn, under hwarje styrelseform alltid blir nödwändig. Det antal af prester åter fom ej eger en få hög bildning el ler få öfwerlägsen samhällsställning, och hwilket wi wilja falla medel-prefterffapet, innefattar ständets flertal och styrka, och fom också genom dess sansade och tidsenliga frifinne både i afseende på religion och ftyrelfe-fätt samt dess sunda förstånd och praktiska förmåga ftår folket nära och lyckligtwis på detsamma utöfwar ett mäkligt inflytande. Men naturligtwis finnes det och nedom dessa wördnadswärda prester, fåfom t allt menskligt, ett fom mi hoppas ringa antal af s. k. andans män, fom miferligen ej äro hwad de borde wara, fom glömt wår tids utweckling och i flera afjeenden somnat från ljuset. Då det högw. ståndet bör wara ett lefwande ord för allt som är kristligt godt och samhällsräddande, wilja mi knappast medgifwa, att någon ledamot inom detsamma får wara twifwelaktig i fina seder, alldeles okunnig, fuddig i sitt wäsende eller obetydlig i det allmänna; ty deja wanmäktige herdar, utan bestämd brottslighet, skada med fin bedröfliga tillwaro outfägligt både församling och fam hälle samt äro fina förmän och embetsbröder till både last och stort befymmer. Det sämsta slaget af desse pre dikare är dock de allt fåtaligare werldsprester eller s. k. frifti-favaljerer, fom, utan all andelig själsriktning, helst wilja ftoltfera i det ystra sällskapslifwet och mera än boken älska jagtbössan, fiolen, glaset och kortleken, och fom med ett twifwelaktigt leende slå allt allwarligt i wädret för att ställa sig in hos råheten, då den har makten och mängdens wettlösa tycke. Desse kyrkans tanklöse legodränz gar, som nu lyckligtwis werkligen äro ganska få, skada allramest hennes ställning och wälsignelserika werksamhet. Då hwar och en tänkande menniska wäl wet och ers känner lyrkans och religionens allsmäktiga kraft för wårt lefwernes tuktan, hjertats tröst och hela samhällets för: ädling i kristlig mening, onstar enywar också på der (fligaste och uppriktigaste, att alla misstankar mellan fä rare och åhörare alldeles måtte förswinna derigenom att de werkliga anledningarne dertill snart komme att Häifwas. Att orsaken till denna ömsesidiga missbelåtenhet till en del ligger i tiden och det tusenfaldigt sammansatta samhället sjelft hafwa wi redan sagt; men flera anled ningar till detta onda ligger doc onekligen också hos pre sterne sjelwe, de höge få wäl fom de lägre. Och det är dessa brister, fom hela samhället, och kyrkan isynnerhet, skall med all makt och med ömsesidig fördragsamhet försöka att afhjelpa. Derföre torde man ej illa anse de wäl: menande yttringar, fom här om denna få wigtiga sak förekomma; lyckligt wore wisserligen om något wida bättre härom snarligen blefwe framstäldt. — Emellertid är det wår, dock ingalunda ofelbara tanke, att presterskapet i allmänhet i wår tid af förnuft och fri forskning ide onödigt och, twertemot lutherdomens ande af framåtskridande och utweckling, alltför enwist måtte Hålla på allt det fom man menar höra till systemet, d. w. s. nägra mindre wigtiga och föråldrade satser, hwilka ej mera wäsentligen gagna wår religions höga wäsende; men deremot, att de allmarligen måtte reformera kyrkan inom fig sjelf men icke utifrån, eller med ftörre enhet och ftillfam kraft ordna jig emot det farliga läseriet, fom wisserligen i wissa fall är befogadt i ett andligt behof hos flere werkligt fromme, men hwars predikare (stundom af råaste flag), sedan de ofta börjat med ett lärdt twifwel mot kristendomens alla grundstadgar, snart öfwergå till ett gudsnådligt from leri, någongång till baptismen eller mormonismen, med alltmer eller mindre katholska och samhällsfiendtliga fträf: wanden; och hwilka öfwerspända profeter, sedan de, med oro inträngt i familjerna, allt starkare befryndat sig och der tagit sin dryga del, samt gjort goda affärer bland den enfaldiga allmänheten, sluta wid — boddisken! Att flera aktningswärda undantag härwid finnas, medgifwes gerna; men aldrig fan man i allmänhet gilla dessa mådliga öfwerdrifter af uppjagad känslosamhet, föratt för sundt förnuft och olika troende, detta andliga högmod, som wåra dagars andliga profryttare (ingalunda för intet) så oförsynt med eld och swafwel samt under oc smakliga sjelfbetännelser utmångla här och hwar, och hwarigenom allt det skadliga läseriet hejdlöst skakar lyrkans och samhällets grundwalar. Lyckligtwis har numera den lyssnande kretsen af enfaldiga märlligen aftunnats kring wåra stormande läsare prester; men desse äro nog farlige ändå. Widare bör presterskapet, helst sedan det nu till egen lättnad, men till allmogens skada, blifwit befriadt från en mängp werldoliga bestyr, allwarligare ej blott föröla fina egentliga preft-ftudier, utan och än mer till: egna fig den allmänneliga bildning, doc med mera folk