Gotlands läns nya tidning – 12 november 1863, sida 3

len öppnats som genom ett trolleri; dock, huru beskrifva hvad hon kände då ynglingen i detsamma oförmodadt gjorde sig lös ur hennes omfamning, och steg upp blek och förvirrad! Han tyckte sig höra en sträf stämma ropa från fjerran: Förrädare, hvad gör du? — och den stämman kom från hans eget hjerta. ,Ack, Elin! utropade han, ,hvad har jag sagt? Jag kan icke tillhöra dig — åtminstone icke nu! Lemna mig rådrum att öfverlägga. Ofverlägga! Jag kan ej säga mer för närvarande — i morgon afton skall jag förklara mig. Låtom oss möta hvarann på den lilla stigen som leder till Kopparsvik, dit vi så ofta gjort våra utfärder. Nåväl, Jacob, från denna stund hvilar mitt öde, mitt lit i dina händer — jag skall komma!Den unge mannen blef hänförd at en så varm kärlek; kunde han med kall blod se så mycket hopp förstöras? Huru finna rätta vägen mellan Elins lycka och olycka, på samma gång han motstod frestelsen att med otack belöna sin välgörare, sin räddare? Och dock fasade han för att yttra ett enda ord mer — han fruktade att blifva öfvervunnen. Elin åter ville blott hans lycka — men ynglingens lycka var oskiljaktig från hennes! Prisgifne åt alla de motsatta känslor som i detta ögonblick trängde sig på dem, förnimma de icke den utbrutna stormen: nordvestvinden tjuter, vågorna dåna mot stranden, blixt på blixt framljungaråur de öppnade skyarna, åskknallarne gif