Gotlands läns nya tidning – 12 november 1863, sida 3

skade byta om kläder — båda begåfvo sig derföre omedelbart till sina särskilta rum. Hvilken natt! IIvarken Jakob eller Elin fingo en blund i sina ögon. Egde den förre i sin upprörda sinnesstämning mod och kraft att motstå hjertats böjelse? Han knäppte sina händer — han bad Gud om hjelp och bistånd. Tidigt följande dag anlände ändteligen den unge Soltyk, efter att på hafvet ha varit utsatt för den fruktansvärda stormen som, i förening med sjödimma, hindrat honom att få sigte på staden. Med öppna armar emottagen af fadren, märkte han lätt den köld hvarmed Elin gick honom till mötes; men han tycktes ej mycket bekymra sig deröfver — hvad hade också en sjöman, som trotsade storm och böljor, att befara af en ung qvinna? Rätt fram som han var kastade han i sig ett glas romm, i stället för att öfverlemna sig åt farhågor, ehuru den tanken nog uppstod, att hjertats stormar stundom kunna vara farligare än oceanens. Framemot aftonen återvände kaptenen till sitt fartyg der hans närvaro var nödvändig; och den unge Charra, som en stor del af dagen dragit sig undan, närmade sig vid den öfverenskomna mötestimman vägen som leder till Kopparsvik. En kylig blåst hade aflöst dagens värma, horizonten var karmosinröd, och den nedgående solen utbredde åter sina strålar öfver hafvets vågor. (Forts.)