Gotlands läns nya tidning – 5 november 1863, sida 3

Snart tillät den kärblefne gästens helsotillstånd längre spatserturer, än strandqviorna hade att erbjuda; oftast utsträcktes de långt utom staden till de högsta klippbranterna, der hafvets majestät herrligast framställde sig. Dervid var Elin hans beständiga följeslagerska. Hennes sjelfständiga karakter besegrade många fördomar, så mycket mer som främlingens samtal egde för henne ett hemligt behag. Hans hjerta var rent; derföre gjorde han sig inga förebråelser. Den älskvärdaste otvungenhet rådde således vid deras landtliga utflygter; men snart märkte den unge mannen, att Elin blef tankfull, att hon började bli alltmer sluten, ja ofta till och med sökte undvika honom. Han, för sin del, började då ännu mer än förut tänka på att lemna en ort som hotade bli farlig för hans lugn. En dag inträdde Soltyk med underrättelsen, att sonens fartyg syntes, och lät undfalla sig, att denne en gång kommen i hamn, icke så hastigt åter skulle skiljas från de sina. Elin rodnade, fick intet ord öfver sina läppar, och då hon lyftade ögat mot deras gäst bemärkte hon ej utan oro att denne bleknade. Dessutom får jag äfven meddela, sade slutligen Soltyk, att jag lyckats förskaffa er, hr Charra, en öfverfart till fastlandet som i dessa tider icke var lätt — när ni vill, står en snällseglande kutter till ert förfogande. Ynglingen uttryckte sin tacksamhet för denna underrättelse; Elin var nära att falla i vanmakt.