Gotlands läns nya tidning – 5 november 1863, sida 2

tyks hand och gjorde en stum bugning för den lefvande uppenbarelse af skönhet som stod vid dennes sida. Skön var också uppenbarelsen: oaktadt det eldiga blod som fyllde Elin Lervis ådror, syntes väl ingen rosenfärg på hennes kinder — hon var blek; men det låg något förtrollande i denna blekhet, som förhöjdes ännu mer genom den lilla purprade munnen. Det mest benndransvärda i hennes ansigte var dock de mörkblå ögonens ljufva uttryck, ett uttryck som, i förening med de långa mörka ögonhå aren, gjorde hvarje hennes blick obeskrifligt intagande. Sedan köpmannen återvändt till sina göromål, vågade främlingen kasta ännu en blick på den, i djup sorgdrägt stående, unga qvinnan. Han såg hennes öga och darrade. Men den vanliga lifligheten hos en ung varelse som härstammar från ett sydligare klimat, ötverhopade hon honom med frågor och visade, när hennes nyfikenhet blifvit tillfredsställd, det största deltagande. Under samtalet hade den uppmärksamme gästen bland faflorna blifvit varse en ung mans porträtt, och vågade fråga om detta var bilden af hennes aflidne make. IIon rodnade vid denna fråga och svarade med en lätt suck, att den föreställde sonen till hennes slägting, en ung Soltyk med hvilken hon efter sin mans död blifvit förlofvad. Vår hjelte erfor derjemte, att hon mot sin vilja af föräldrarne blifvit tvingad till det genom döden upplösta äktenskapet churu mannen varit af framskriden ålder, att de förre jemväl voro döda, och