Då såg man tårar i salen, så långt ögat nådde, så långt ett öga kunde upptäckas. Domarena, de edsvurne, officerarne, till och med den mördades fader, ingen kunde undertrycka sin rörelse. — Han är räddad! sade en hvar i sitt hjerta. Äfven den anklagade måste tillstå det för sig sjelf. Den olyckliga fruns vittnesbörd var slut. Hennes kraft var bruten. — Får jag lemna salen? frågade hon presidenten. — Ja! Hon ville nedfälla sin slöja. Hon måste ännu gång gå förbi sin man. Hon måste ännu en gång se honom. För sista gången i sitt lif. Hon lät icke slöjan falla. Hon såg på sin man. Hans blick träffade henne. — Kan jag lefva? utropade han och betäckte sitt ansigte med händerna. Då hämmade hon sina steg, ännu en gång samlade hon sina krafter, och med sin klagande stämma sade hon: — Du kan lefva, i medvetandet af din heder, som din makas oför inderliga kärlek har försonat. Endast för mig återstår döden. Hon vacklade ut ur salen. Statsombudets och advokatens tal afhördes blott med otålighet. Presidentens resum inskränkte sig till det aldranödvändigaste.