Med tunga fjät gick dagen, och emot gwälln det led. wem skulle om de små fig wäl förbarma? Wid tomma, sjuka bröstet, det minsta barnet qwed, Dess klagan skar få djupt i själn den arma. Det andra war en liten pilt; han smög kring modrens bädd. För sluggan, fom steg fram ur wran, sa stygg, han war få rädd Od) täntte flitigt på den gode Guden. Med barnsligt joller frågte han älskad moder fin: Ad, goda mamma, skall jag ide strifwa Ett litet bönebref då till gode Guden min, Kanske att hjelp at of han wille gifwa? Jag wet hwart jag fall bära fram mitt bref, få han det får. Och modren log få warmt och godt igenom sorgens tar: Ja strif min gosse till den gode Guden ! Nu brådt fick pilten. Glädtigt en pappersbit han tog Och så ur spiselwran ett kol tillika. Krakfötter, jma och stora, han på det papper drog: De tecknen woro nog pa tankar rika, Fast ingen slrifkarl kunnat lätt def innehåll förftå, Helt wisst det brefwet dock förstods af barnens englar små Och säkert ock utaf den gode Guden. Sen brefwet blifwit färdigt och modren somnat af, Cig pilten smög sa tyst pa ta pa wägen, Och kosan nu han ställde hän till sin faders graf, Som på Maria kyrkgard war belägen; Wid korset der på kullen fitt bref han fade nöjd Och lyfte hoppfull blicken mot stjernors ljusa höjd Samt bad för moder kär till gode Guden. Då glänste månan herrligt omkring de dödas stad, En fridssuck ur hwar graf fig stilla höjde. Och trädens kronor alla, som stodo rad wid rad, För sadan barnatro fig ödmjukt böjde. Och da war lille man derwid sig wände häpen om, En qwinna wid hans sida stod, jag wet ej hur hon fom; Ett fändebud helt wisst från gode Guden. På afstånd allt hon åsett och frågte nu så mild, Hwad brefwet innehöll, hwad det betydde, Hon sag sa hjertans wänligt, en werklig englabild, På liten pilt, fom ät fin frrift fig brydde, Men när hon höra fatt försann, hwart brefwet skulle, då Till warma tårar rörd hon tog det upp och lofte få Att föra fram det till den gode Guden. Och liten pilt han gladdes, han sprang fin wäg få brådt, Men när stugan in han fakta trädde, Stod manan midt i rummet, oc) modren sof få godt Och af fig nu sin kolt han ocksa klädde Samt lade fig på hennes arm, fen först han läst fin bön, Och ögat flöt fig kring en tar, en äkta perla slön, Dess wärde kände blott den gode Guden. Men som han låg i drömmen, så tyckte han sig se, Hur taket öppnades, hur manans stralar Jgenom hålet lyfte uppå de arma tre. ... Ett bord intill dem stod med silfwerskålar — Nu knäppte det i dörren til; och upp den lille såg, Han trodde ej sitt öga på bädden der han låg: Budbärerskan der stod fran gode Guden. Och i fin hand hon hade en forg få stor, få stor; Den satte hon så tyst på golfwet neder Och hwiskade till pilten: ja gär det den fom tror; Guds frid i detta hus, Guds frid med eder! Sa sagdt, hon kysste liten pilt pa kinden och förswann. Men i den korgen öfwerflöd den arma modren fann — Det kom direkte fran den gode Guden. IH. K. (Christ:s-Bl.)