Gotlands läns nya tidning – 15 oktober 1863, sida 2

Oaktadt den tillgifvenhet han hyste för sin herre, hade denne dock aldrig gjort honom till sin förtrogne. Utom de redan bekanta fakta i anklagelsen kunde han blott intyga, att han på den nämnda aftonen af sin herre plötsligen blifvit befalld att vända om, då de hunnit ett stycke förbi vägvaktarstugan, hvilket han äfven gjorde, att han, sedan histarne och vagnen blifvit förde hvar och en till sin plats, lagt sig att sofva, att han framemot morgonen blifvit väckt af sin herre med den befallningen, att genast spänna före igen; att han efterkommit denna befallning; att han derefter jemte sin herre nedburit en tung reskoffert i vagnen; att hans herre jemte sin fru och dotter stigit i vagnen; barnet hade herrn burit på sina armar. De hade utan uppehåll rest öfver gränsen. I närmaste stora stad hade hans herre derefter sålt hästarne och vagnen, aflönat och begåfvat honom, samt affordrat honom det löftet att icke resa till sin hemort, förrän om ett år, hvilket han äfven lofvat. Derefter hade herrn med sin familj fortsatt resan på jernväg. Något vidare visste han icke, åtminstone sade han icke något mera. Han tycktes likväl fördölja en omständighet. En utomordentlig försigtighet i hans tal röjde det. Detta var isynnerhet fallet, då han berättade om den anklagades instigande i vagnen med sin fru och dotter. Men ingen hade en aning om hvad han här möjligtvis ville förtiga. Följaktligen kunde han icke tillfrågas vidare.