Det oförmodade vittnet. En kriminalhistoria. (Forts. fr. föreg. N:o.) — Advokaten har ordet, sade presidenten. ÅÄtven jag afstår derifrän, sade advokaten, — och underställer domen den höglofliga domstolens rättvisa. Presidenten måste ännu en gång vända sig till den anklagade. — Anklagade! har ni något vidare att andraga? — Nej! lydde det korta och lugna svaret. Domarena reste sig från sina platser, för att återvända till rådplägningsrummet. De hade en sor glig pligt att uppfylla. Mången bland de närvarande kunde icke se på dem utan medlidande, utan fasa. De skulle afkunna en dom, en dödsdom, s som de sjeliva ansågo för orättvis. De skulle, de måste det, emedan formerna tvingade dem dertill. Advokaten hade så klart ådagalagt, huru saken måste förhålla sig. Genom hör: ande af vittnen, isynnerhet det sednast anträfsade, måste detta ovedersigligen bekräftas. Vittnena voro närvarande, men singo icke afhöras. En orättvis, orimlig lag tillät det icke. Den hade föreskrifvit andra former, för hvilka rättvisan, för hvilka ett menniskolif måste uppoffras. Domarena sjelfva reste sig med mörka blickar från sina platser. De ville lemna salen. Ett buller höll dem tillbaka.