Gotlands läns nya tidning – 1 oktober 1863, sida 2

— Jag har blott föga att anföra, sade han. — Måtte det vara så mycket innchållsrikare för den höga rätten. Ordalydelsen i vår lag är klar. Den kan icke kringgås. .Om den anklagade bekänner sig skyldig, så förfaller hvarje vidare åtgärd från de edsvurnes sida, hvarje ledande i bevis, hvarje ytterligare förhandling; då gäller det endast att afkunna domen. Men någon förnuftig bemärkelse kan denna lag hafva endast då, när den anklagades bekännelse öfverensstämmer med de under den förberedande ransakningen fastställda fakta, och då domstolen derigenom vinner den fasta öfvertygelsen att den anklagades bekännelse fullkomligt öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Ville man tolka på annat sätt, så skulle icke mera domaren, utan den anklagade sjelf efter behag kunna bestämma sin dom, då skulle domaren icke kunna dömma efter sitt samvete, utan endast efter lagens döda bokstaf och vara underkastad en nyck, ett trots, en passion hos den anklagade. Och nu den enkla frågan, mina herrar domare: Egen J denna fasta öfvertygelse? J hafven den ej. J kunnen icke ega den, emedan allt rörande denna sorgliga sak ännu ligger insvept i dunkel. Först genom sörebringandet af bevis kunnen J se och bedömma förhållandet klarare. Jag hemställer till eder huruvida några vittnen ännu böra afhöras. Den anklagades båda pigor, emottagaren af vägpenningarne, den dödades ridknekt, och dessutom, mina herrar domare, ytter