Gotlands läns nya tidning – 24 september 1863, sida 3

gade. Det enda deruti, som talade till hans nackdel, var hans envisa förbehållsamhet. Denna kunde han hvilket ögonblick som helst bryta. Han måste det, om han icke visste sig vara saker till det brott, för hvilket han var anklagad. Det fanns icke ett enda förnuftsskäl, som kunde afhålla honom derifrån. Åtminstone icke nu. För sin förtegenhet under den förberedande ransakningen kunde han möjligtvis haft skäl. Undersökningen hade äfven hittills varit fullkomligt hemlig; ingen visste af densamma. Men i dag, i detta ögonblick stod han inför offentligheten, inför sina medborgare, inför sina domare: på det, som han nu sade, het odde hans öde, hans lif, hans heder. Nu måste han tala, så framt han hade ett enda ord att andraga till försvar för sitt lif och sin heder. Det nästa, som måste följa på upplläsandet af anklagelsen, var presidentens fråga till den anklagade, om han bekände sig skyldig. Svarade han ja, så hade de edsvurne ingen åtgärd att vidtaga. Den anklagade hade då sjelf och oåterkalleligen bekänt sig saker till mordet, och domaren hade då intet annat än det sorgliga åliggandet att döma honom till att mista lifvet genom halshuggning. Lagen töreskref allt detta uttryckligt, klart och tydligt. Svarade han deremot nej, så måste han äfven upplysa det dunkel, som så tungt hvilade både öfver honom och hans brott.