Gotlands läns nya tidning – 24 september 1863, sida 3

Hvarje hjerta i den stora församlingen klappade af ovisshet och otålighet. Endast den anklagade sjelf stod der oförändrad i sitt sublima, men dock undergifna lugn. — Anklagade! sade presidenten; — ni har hört anklagelsen, bekänner ni er skyldig? Den anklagade ville svara. Man läste svaret i hans orörliga drag. Ja, ville han säga. Presidenten ansäg sig böra förekomma honom. — Svara icke oöfvertänkt, anklagade. Ni uttalar sjelf er dom öfver er, den strängaste som kan fällas öfver en menniska. Ni är anklagad för mord. Gif sanningen dess fulla ära! Men låt ej heller något annat förhållande, någon passion, något hat, något trots inverka på er. Gå till råds med er sjelf! Jag lemnar er tid. Det var en redlig domare, som så talade, lagligt och ändå menskligt. Församlingens spänning var stegrad till det högsta. Den anklagade behöfde ingen tid. — Jag bekänner mig skyldig! svarade han med sin lugna, fasta stämma. De närvarande grepos af fasa. Man såg till och med statsombudet blekna för ett ögonblick. Uhlanofficerarne slamrade sakta med sablarne, som de ställt framför sig och på hvilka de hvilade händerna. Det var det enda afbrottet i den djupa tystnaden. (Forts.)