Gotlands läns nya tidning – 17 september 1863, sida 3

Söndagen. Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina gerningar. Men på sjunde dagen är Herrans din Guds sabbath, då skall du intet arbete göra, ej heller din son, ej heller din dotter, ej heller din tjenare, ej heller din tjenarinna, ej heller ditt ök, ej heller din fremling (slaf eller träl) fom inom din stadsport är! Så ljöd det en gång från Sinais höjder. På sten ristade förde Moses dessa Herrans ord till folket, ide allenast såsom en religionssats, utan sasom ett för alla tider gällande humanitetens bud. Jcke för Guds skull är Söndagen förklarad helig, utan för mennislornas. Den under hela wedan af jordiska sorger i anspräk tagne anden stall hafwa tid att befria fig från fina band och höja fig till ljus sets urkälla — skall blifwa medweten af sitt menskliga wärde och njuta sin andel af det myckna stora och sköna, som jorden har att bjuda. Det finnas få hjertan, fom ej hafwa en glad förnimmelse af Söndagen. Afwen de, fom ej behöfma arbeta sitt anletes swett, i hwilkas matt det står att göra hwarje dag till em fris, till en festdag, fe Söndagen tillmötes med en känsla af längtanss full glädje, betrakta honom såsom utmärkt framför andra dagar. Och likwäl känna ej de af försynen gynnade menniskobarnen hela den tjusning, fom ligger i ordet: Söndagen. Men den fattige arbetaren, fom tidigt, när arbetsdagen gryr, går bort från fina sofwande barn till sitt mödosamma dagswerke, och sent, fedan föms nen längesedan tillslutit de smås ögonlock, återwänder till dem — som endast om Söndagen får glädjas af att wara bland de sina och endast den dagen fär öfwerlemna fig åt den under hela mwece kan af nödwändighetens bud tillbakaträngda ömheten för dem — han känner rätt tjusningen af detta ord, och gläder fig, när Lör dagsqwällen gjort flut på hans weckosläp, att den följande dagen bär namnet Söndag. De små känna Söndagen — de små, fom då få fitta på fadrens knä och berätta för honom hwad de under den länga weckan upplefwat. Sömmerskan, som efter fer dagars möda får lemna sitt arbetsbord, känner honom. Söndagen känna alla de, hwilka i werkstäder, handelsbodar, kontor och skrifrum drifwa arbetets hjul och med glädje fe frihetens, lugnets och mer derqwickelsens dag nalkas. Det är Söndag i dag?, jubla de, och med dem jublar hela naturen. En egendomlig flädt af lugn och frid tyckes utbredd öfwer Söndagsmorgonen. Det är Söndag dag, fufar det i träden, hwiskar det i de daggfriska blommorna. Det är Söndag i dag, jnblar fören af de befjädrade farorna, fom uppstämma sin lofsang, längt innan klockorna falla bedjaren till kyrkan och def psalmer, åtföljde af den brusande orgelns toner, uppstiga till himmelen. Den ringaste hydda har fmydat fig, fom man smyckar fig till en fest, för att wärdigt emottaga den himmelska gästen; det af befymmer och sorger nedtryckta hjertat höjer fig ur bedröfwelsens natt och ropar med ny tillförsigt: Gud fe lof, i dag är det Söndag! Söndagen är en dubbelt skön dag, helgad åt Herrans tjenst, helgad åt wederqwickelsen och glädjen. Förftummad är affärsmwertks