Gotlands läns nya tidning – 17 september 1863, sida 2

Först då den enligt alla inqvisitionens reglor förda förundersökningen blifvit afslutad i en sådan — offentlighet, lemnas den brottslige, som ännu blott kallas anklagad, en sakförare, och om han icke sjelf vill välja någon sådan, utväljer rätten sjelf en advokat åt honom. Detta kallar man försvarsfrihet. Domsalen var tillstängd. En talrik menniskomassa hade församlat sig derinne. På de främre bänkarne såg man endast personer af de förnämare stånden, säväl från staden som trakten deromkring. Afven damer i de elegantaste toaletter befunno sig deribland. Den främsta bänken hade af en viss blygsamhet lemnats tom. Afven de edsvurne hade redan infunnit sig. Ännu felades blott domaren, statsombudet och den anklagade samt hans försvarare, jemte de personer, som skulle intaga plats på första bänken. Samtliga de närvarandes hållning visade en hög grad af spänning, Alla talade lifligt, men sakta med hvarandra. Vid ringaste buller tystnade hvarje ord. Alla blickar vände sig åt det håll, hvarifrån bullret kom, liksom om man väntade att derifrån få höra något nytt, något vigtigt. Dörren öppnades och presidenten jemte fyra domare inträdde. De syntes mera afmätta och högtidliga än vanligt. De intogo sina platser. En annan dörr öppnades. Statsombudet inträdde. Fastän hans hållning icke var så hög