Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 4

— Löjtnant Feldheim är här? — Ja. — Hvarest? — I ditt mottagningsrum. — Var lugn, rör dig icke! Tala icke ett ord! Han gick omkring i rummet med stora steg. Dödsblekhet låg utbredd öfver hans ansigte; dragen voro vanställda. En förfärlig storm rasade i hans inre, sönderslet hans hjerta. Han älskade sin hustru såsom sitt eget lif. Han hade älskat en hycklerska en bedragerska. Mer än sitt lif älskade han dock sin heder. Den var nu tillintetgjord, helt och hållet, för alltid. Den var tillintetgjord, om han icke ville rädda den. Han hunde dock rädda den. Men det fanns blott ett medel dertill, blott ett enda. Skulle han tillgripa det? Ett mord? Tilläfventyrs ett dubbelmord. De gamla lagarne medgåfvo det. Den förolämpade mannen värderade sin heder högre än en eländig, ära och sedlighet vanhelgande uslings lif. Och tänker icke hedern alltid så? Men verlden kände ju icke den vanära, den skymf som tillfogats honom. Först genom ett mord skulle den blifva öppen och bekant för hela verlden. Ännu kunde han aflägsna den trolösa ifrån sig, genom hotelser ålägga förrädaren tystnad, och derefter sjelf flytta till ett annat, främmande land, hvarest ingen kände honom. Var icke hans heder äfven derigenom räddad inför verlden?