Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 4

I förräderiets, skymfens och vanärans armar hade hon kunnat glömma sitt barn, sitt eget, enda barn, sitt lif. — Allsmäktige Gud! utropade hon. — Qvinna! hvar är barnet? Hon störtade till kaminrummet. Hon uppryckte dörren. Hennes man följde henne, med ljuset i sin darrande hand. På tröskeln till det trånga rummet låg barnet. Ljuset belyste ett lik. Barnet var dödt. Förskräckelse, ångest, dödsångest, endast Gud vet allt, som dödat barnet. Modern nedstörtade i vansinne öfver liket. Fadern drog henne undan från liket. Han lade det döda barnet på dess säng. Modern lät han ligga. Derefter gick han långsamt, med stadiga steg, ut i salen. Han tog dubbelpistolen från bordet och undersökte begge piporna. De voro laddade. Han tog två knallhattar, hvilka han satte på cylindrarne. Derefter lemnade han rummet. Han gick in genom den dörr, genom hvilken frun hade ledt in officeren. Han stängde dörren efter sig. Efter en half minut hörde man två skott hastigt allossas efter hvarandra på andra sidan dörren. (Forts)