Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 4

Och var icke den trolösa den förförda? Var icke hon moder till hans barn? Och slutligen, hvad skulle det blifva af hans barn? Lagarne straffa ju ändå alltid ett mord, äfven under dessa omständigheter. Ätminstone tukthus, kanske lifstids fängelse hade då blifvit hans lott. Hvad skulle det då blifva af det stackars sköna barnet? Han älskade det så mycket. Barnet? Han hejdade sina steg. Han stod midt framför den stol, vid hvilken det hade lekt. Dess leksaker lågo ännu qvar derpå, men oordentligt. Eljest brukade de alltid vara borttagna. Barnet sjelf, innan det gick till sängs, brukade alltid inlägga dem sorgfälligt och ordentligt. Ilvarföre var det icke så nu också? Hvar var barnet? Han tog ett ljus och gick in i sängkammaren derbredvid. Han lyste på barnets säng. Barnet låg icke der. Han lyste omkring öfverallt i kammaren, men barnet var icke tillfinnandes. Han återvände in i salongen. — Hvar är barnet? Allsmäktige Gud! skrek frun med hjertslitande röst. Den olyckliga! Först nu tänkte hon åter på sitt barn. Hon hade inspärrat det i det mörka kaminrummet. Hon hade kunnat lemna det späda femåriga väsendet ensamt, gråtande, jemrande, i det trånga mörka fängelset. Hon hade kunnat glömma det under två hela timmar.