Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 3

Han hade genomskådat henne; han hade gissat allt; han visste allt. Det bief intet tvifvel öfrigt för henne. Nu kunde ingen roll, ingen makt, intet hyckleri, intet nekande hjelpa henne längre. Endast en öppen, endast den fullst: indigaste bekännelse kunde rädda hvad som ännu stod att rädda, om något sådant ännu fanns. Hon insåg det. Hon måste nu betrakta sig som förbryterskan, och honom såsom sin domare, sin stränge domare. Hon flög till honom. — Hugo, Hugo! Hon måste dock hejda sig innan hon uttalade dödsdomen öfver sig sjelf. — IIvad är det? sade han i ännu en gång med köld. Hon måste bekänna. Hon nedföll framför honom och omfattade hans knän. Men — hennes knän hade nyss blifvit omfattade af en annan! — Ilugo, jag är brottslig. Kan du förlåta mig? Men nej, Ådu kan det icke. Du får det icke. Döda mig! Jag bönfaller derom. Det var också hennes allvar; det var hennes fasta beslut, dikteradt af förtvillan öfver att veta sig sjelf brottslig. Han hade blifvit kall, iskall. Äfven hånet och bitterheten hade försvunnit ur hans inre. Han lade pistolen på bordet. Hon reste sig upp från golfvet. Han ledde henne till soffan och ställde sig framför henne.