lät vagnen vända om och kom hit. Det första jag såg var en skugga, som skymtade vid detta fönster och sedan försvann här i ditt rum. Det andra var du, sofvande på denna soffa. Sofvande, under det skuggan var härinne? — Dock nej, Emilie, jag vill icke göra dig några frågor. Jag har talat öppet vid dig. Nu öfverlemnar jag åt dig, om du vill göra detsamma till mig. Han hade slutligen talat mindre strängt; hans ton hade blifvit mild, till och med hjertlig. Hon hade hemtat sig. Hon hade ju haft tid dertill, och hon kämpade för sitt brott, för sitt lif. En brottslig qvinna kan våga allt derför. Hon log, hon betraktade honom kärleksfullt med sina sköna ögon. — Du var svartsjuk, IIugo. Du är det ännu. Jag har gifvit dig anledning dertill. Men blott innan du gick bort; icke sedan. Jo, du har sett en skugga, men den var blott en fantom af din inbillningskraft. Lugna dig och låt oss gå till ro! Hon hade stigit upp; hon ville omfamna honom. Men om också svartsjukan skapar fantomer, kärleken och en redlig mans heder se klart och skarpt. Hennes leende hade icke kunnat bedraga honom; han blef icke sträng igen, men fortfor dock att vara lugn. — Ännu några frågor, Emilie. Du har sofvit? — Ja, jag insomnade der på soffan. — När? — Det måste hafva varit straxt efter kl. 10. — Du vaknade icke före min hemkomst?