Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 2

— Ingen. — Var ingen hos dig? — Nej, icke som jag vet. — Jag tror minsann, att du skulle kunna vara i stånd att svära derpå. — Ja, det skulle jag kunna. Han var nära att uppbrusa, men han beherrskade sig och teg. — Så framt icke någon varit härinne, medan jag sofvit, tillade hon leende. Men hans blick blef mörkare, hans ton strängare. — Hör mig lugnt! Äfbryt mig icke! Då jag i dag på aftonen kom hem, hade jag sett en gestalt smyga omkring i trädgården, och jag trodde det var löjtnanten. Jag hade icke misstagit mig. Efter att i början hafva förnekat det, måste du slutligen tillstå det för mig. Du lofvade mig, att aldrig mera återse honom. Du svor mig det. Jag trodde dig, jag litade på dig. I denna tro, i denna öfvertygelse kunde jag lugnt lemna dig. Jag for af och var lugn. I mitt hjerta ångrade jag, att jag behandlat dig för strängt, att jag gjort dig orätt. Så uppnådde jag värdshuset en mil härifrån. Vagnen stadnade, ty hästarne måste rasta ett ögonblick. Genom det öppna fönstret såg jag en uhlanuniform inne i salen. Jag trodde mig äfven igenkänna karlen, som bar densamma. Det var löjtn: intens betjent. Hvad gjorde han der? Han kunde endast vänta på sin herre, så sent på aftonen. Hans herre måste alltså ännu vara qvar i staden, ännu alltjemt. Jag måste tillbaka. Jag