Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 2

En rysning genomfor henne, då hon nistan omedelbart framför sig såg det bleka ansigtet, de sammanpressade läpparne, de mörka ögonen, som genomborrande voro fästade på henne. — Ack, Hugo, är det du? Huru mycket är kl.? Han svarade icke. Hon såg på klockan. — Först elfva? Har det händt något? Allting var så naturligt hos henne. Han svarade henne likväl icke. Hans blick förblef mörk, hans mun sammanpressad. Så stod han tigande framför henne. — Sönmen hade öfverraskat mig, sade hon. Hon ville resa sig upp. — Stanna qvar! befallde han. Hans röst darrade sakta. Hon förblef sittande. Hon kunde visa honom yttre lugn. Hon uttryckte sin förundran öfver hans ovanliga, befallande ton. Det gällde ju hennes lycka, hennes lif. — Hvad är det åt dig, Hugo? Ilur är det fatt? Han studsade, men blott för ett ögonblick. Derefter egde han åter sin beslutsamhet. Med stadig, lugn röst började han ett förskräckligt förhör; mannen med sin hustru, och denna gång vågade hon icke förebrå honom, att han behandlade henne så, som en domare en förbryterska. Men den oskyldigas roll kunde hon ännu spela. — Hvem var här? — Hvar, Hugo? — I detta rum?