Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 2

(Forts. fr. föreg. N:o.) Ian igenlåste dörren bakom sig. IIan stoppade nyckeln i fickan och närmade sig sin hustru sakta, långsamt, lugnt, med en förfärlig köld. Kallsvetten lackade utefter hennes kropp. Hvad var det? Hvad ämnade han göra? Det var ingen slump, som så oförmodadt hade fört honom tillbaka. I sin ångest trodde hon det väl i början, men icke numera. — Evige, nådige Gud i himmelen! bad hon i sin förskräckelse. — Förlåt mig blott denna enda gång! Aldrig, aldrig skall jag fela mera! Hon måste åter tillsluta ögonen. Hennes man gick fram till soffan, der hon låg. Han stannade midt framför henne. Ilan måste hafva fästat sin blick på henne oafvändt, forskande, genomborrande. Hon måste hafva kännt det. Hon vågade icke röra sig. Den lättaste dragning i ögonlocken skulle hafva förrådt henne. Hon andades tungt. Det måste hon, det vågade hon. Han kunde tro, att hon plågades af någon elak dröm. Det var en annan centnertyngd, som tryckte på henne. — Emilie! ropade han med dämpad röst. Hon uppslog ögonen, hon for upp ur sin liggande ställning. Hon gjorde det naturligt nog.