Gotlands läns nya tidning – 3 september 1863, sida 4

Hon upprepade dessa ord, men icke längre otåligt, strängt, befallande. Hon uttalade dem vekt, bjertligt. Och den unge mannen hade redan sprungit upp igen, och denna gång kunde han omsamna henne; barnet var icke mera till besvär, och hennes motsträfvighet besegrades snart af hans kraft. — Och nu, lemna mig, herr von Feldheim! sade hon derefter. Men han var säker på sin sak, säker om sin seger. — Herr von Feldheim, Emilie? Så vill, så kan ni stöta mig ifrån er? Denna omfamning var sålunda blott hyckleri? — Jag besvär er, herr von Feldheim! — Jag var en gång er Robert, Emilie! — Robert! hviskade den svaga qvinnan. — Men lemna mig nu! sade ännu hennes samvetes röst. Men hvad förmår väl samvetets svaga röst, då den i en sådan belägenhet icke har något annat att säga? Officeren insåg den triumf, som låg i dessa ord. Han omfamnade henne ånyo, våldsammare. Hennes motstånd blef allt svagare. Hon uppmanade honom ej längre att gå. Han tänkte ej heller mera derpå. Men efter en timmas förlopp skulle han plötsligt tänka derpå. — Hördes icke en vagn? sade frun uppsarande. Hon lyssnade.