Gotlands läns nya tidning – 3 september 1863, sida 2

Men barnet grät. Det ville bli afklädt. Det ville icke sofva förr. Det ville springa upp ur sängen. Flickan var fadrens älskling. Men modren hade ofta behandlat henne med stränghet, med uppbrusande vrede. Till följe deraf hade hon blifvit motsträfvig, envis. Störandet af hennes sömn bidrog äfven härtill. Hon grät högre, hon skrek. Modren bemäktigades af en ny ångest. Sköterskan kunde ju inkomma hvarje ögonblick, då hon hörde barnet skrika. Och huru lätt kunde icke det höras under aftonens tystnad. Hon förmanade barnet med nya smekord att sofva. IIon lofvade det allt möjligt. Barnet skrek likväl allt värre. Hon hotade det. — Natalia, jag inspärrar dig i kaminen; du vet, att du har varit der en gång förr! Hon hade gjutit olja i elden. Barnet blef förskräckt, och i sin förskräckelse bad och skrek det ännu häftigare att icke blifva kastadt i kaminen. Ängesten beröfvade den olyckliga modern medvetandet. Var det endast ångesten? Ja, vi vilja tro det, vi måste tro det, till hennes heder, till qvinnohjertats heder. Men att hon bar ut barnet ur rummet det var icke blott af ångest. IIvarföre befallde hon icke den fräcke inträngaren, förbrytaren mot hennes heder, mot hennes mans heder, hvarföre befallde