Gotlands läns nya tidning – 3 september 1863, sida 2

Officeren hade icke utan buller hoppat ned från fönstret och in i rummet, och det sofvande barnet hade vaknat deraf. Men blott till hälften. Det gnuggade sina ögon, det grät, det visste icke hvar det var, det visste icke hvad som tilldrog sig omkring det. — Barnet! Tillbaka, tillbaka! ropade frun förskräckt till officeren. Ett barn af fem å sex års ålder kan urskilja, reflektera, prata, förråda. Men officeren kunde icke mera draga sig tillbaka, utan att barnet måste se honom. Annu hade det dock icke sett honom. Denna olyckliga — ännu var hon blott till hälften förbryterska — öfvertänkte sin belägenhet. Hon hade hastigt fattat sitt beslut. Ilon flög till barnet. — Kom och lägg dig, kära Natalia! Det är redan sent. Hon sade detta med mild röst. Ilon upplyfte barnet, hon tog det på sin arm och lade dess tårhöljda ansigte emot sitt bröst, så att det icke kunde se någonting. Hon bar det ut ur rummet. Hon hade handlat med ångestens öfverläggning. Hon bar in barnet i ett rum derbredvid; det var hennes och barnets sängkammare. Ilon lade det i dess lilla bädd, men påklädt. Hon ville sedermera afkläda det. Nu kunde hon det icke. Att tillkalla sköterskan, kunde hon ändå mindre,