Gotlands läns nya tidning – 27 augusti 1863, sida 4

Hon kastade tvifvelaktiga, ängsliga blickar på fönstret, och ännu tvifvelaktigare på dörren. Liksom hon väntat eller fruktat något vid fönstret, liksom om hon velat tillkalla hjelp genom dörren. Hon nedsatte sig vid sin flygel och slog några ackorder. IIon sprang åter upp, hon började åter oroligt vandra af och an i rummet. På en gång slög hon tillbaka, från midten af rummet ända till väggen, ända till dörren. Allt blod hade försvunnit från hennes ansigte. Med slocknande ögon stirrade hon framåt till fönstret. Hade hon förnummit någonting derstädes? Ja, hon hade det. En gestalt visade sig vid fönstret, en mörk gestalt i aftonens dunkel. Nattens mörker hade längesedan inträdt. Fönstret var stäldt uppe. Den unga frun stod der handfallen, orörlig. Ilon kunde icke tillkalla hjelp genom dörren, hon kunde icke ropa till gestalten i fönstret. IIon kunde icke fly, hon kunde icke tillstänsga fönstret. Fönstret var beläget i första våningen. Under detsamma, tätt utmed husväggen stod ett trädspalier. Men fönstret besann sig ändå aderton fot öfver marken, och det erfordras icke litet mod och djerfhet till att klättra upp för de klena spaliersprötena. IIvem som hade vågat det — det anade, det visste frun alltför väl; derutaf hennes vacklande, hennes obeslutsamhet. (Forts.