Gotlands läns nya tidning – 27 augusti 1863, sida 4

Denne man, som hon älskade så mycket — hade hon väl bedragit honom? Han måste bort. De skiljdes åt. Hon gick häftigt omkring i rummet, ända till dess hon hörde vagnen rulla bort. Derefter kastade hon sig på soffan. — Han är så god! Han älskar mig så högt. Nej aldrig, aldrig mera! Sålunda fattade hon ånyo ett beslut, hvilket hon besvor inför sig sjelf. Uvad äro dock en qvinnas fastaste beslut, då, såsom skalden säger, begäret brinner i hennes barm? Hon besvor inför sig sjelf, ärligt och troget sin fattade föresats, men med den ärlighet och trohet som härrörde af hennes upprörda sinnesstämning. Derefter blef hon lugnare. Hon drömde. Men återigen kände hon sig gripen utaf en känsla af oro. Hon sprang upp från soffan och vandrade hastigt af och an i rummet. Barnet hade insomnat på sin bänk; dess blonda, lockiga hufvud hvilade midt ibland dockorna. Hon stadnade framför sin dotter. Hon måste betrakta det sköna, vänliga, så ljuft slumrande ansigtet. Det var en skön hänförande anblick. Men den kunde dock icke skänka ro åt hennes hjerta. Hon måste vända sig bort. Hon måste sucka. Hennes barm häfde sig våldsamt. Var det ännu någonting som plågade henne? Var det någon ny känsla, som tryckte henne? En aning? Kanske en visshet?