Gotlands läns nya tidning – 27 augusti 1863, sida 3

mitt lif. Allt, allt, blott icke min heder, kan jag uppoffra för dig. Makan kunde nu kasta sig till makens bröst. Han kunde trycka henne till sitt hjerta. De höllo hvarandra länge omsamnade. Och nu är allt förlåtet och glömt, Hugo? sade hon smekande. — Förlåtet och glömdt, Emilie! — Men ännu en bön! tillade han. — Jag skall aldrig, aldrig mera återse honom! utropade hon afbrytande. — Jag menade icke det. Men du var dig så olik på sednare tiden. — Det var samvetsqvalen, som plågade mig. — Icke blott mot mig, utan äfven mot det arma barnet. — Det var samma oro i mitt inre. Men nu känner jag mig åter lätt och fri. J skolen aldrig mera få skäl att klaga öfver mig. Hon slet sig lös ur hans armar. Hon flög till barnet, som icke hade fäst någon uppmärksamhet vid scenen utan helt lugnt fortsatte att leka med sina dockor. Hon omfamnade, kysste och smekte det. Hon bar det till fadren; de togo det midt emellan sig, begge kysste och smekte det, och alla tre voro lycklige. Doktorns betjent inträdde. Han öfverlemnade ett bref åt sin herre. — Ett bud lemnade det just nu. Det är mycket angeläget. Doktorn bröt och läste skrifvelsen.