Wara skyldigheter emot alderdomen. oo Det finnes manga unga menniskor, fom, i stället att behandla ålderdomen med aktning och wördnad, fastmer förakta och förlöj liga densamma. Sadana tunna knappt göra fig en föreställning om Pet oriktiga oc) daraktiga i ett sadant uppförande och om de daliga tankar, fom alla rättsinnade maste hysa om dem. Det är oriktigt, emedan Gud uttryckligen befallt oss att hedra alderdomen; och det är daraktigt, emedan wi yngre of de alderstigna funna lära all den wishet, fom erfarenheten lärer, — en bättre lärare än mången bot. Ungdomen föreställer fig lätt, att, emedan dess wetande är på wisst fött yngre och friare än de gamlas, maste det ocksa wara bättre, och ungdomen betraktar derföre deras tänkesätt och föreftällningar med ett wisst förakt, anser deras rad gagnlösa. Huru mye ket misstager den sig icke! En alderstigen, som lärt fig bott litet ur böcker, skall dock alltid om det, fom är werkligen wigtigt i lifwet, känna mer än den mest kunniga yngling. Umgänget med werlden, bekymren och erfarenheten hafwa lärt den wishet, fom ide winnes genom studier. De Yngre böra derföre lyssna till hans ord med aktning, uppmärksamhet och wördnad; han bör följa hans råd, hwilket sannolikt skall gifwas med wälwilja och öfwerseende, emedan den gamle nog kommer ihog, huru ungdomen känner och wet, att han sjelf känt på samma sätt. När du fer en gammal man eler qwinna med gammalmoe dig drägt, seder och sprak, skall du måhända finna dig benägen att ffratta at dem, att anse dem föråldrade, löjliga och tråkiga. Betrakta med besinning den närwarande tidens darskaper i i Hlädedrägt och lefnadssätt, m. m., och du skall derigenom lära dig inse hur orätt du ofta bemött de äldre af dina likar. Ditt sätt, dina ord skola afspegla dina tankar; de skola bli falla, bristande i akt ning, måhända franstötande. Kommen derföre ihog, j unga, när ni fen alderstigna personer, att tiden har blekt deras hår och för swagat deras krafter; att sannolikt mycken sorg och mycket lidande nedtryckt dem; att de måhända hafwa öfwerlefwat wänner och barn, och att deras senare år icke uppfyllt deras ungdoms lyckligare löften. Kommen ihog, att de en gång woro lika er: unga, uppfyllda af lif, glädje och hopp, med slåta ansigten och lätta fötter, och att, ifall Gud skulle lata er lefwa, ni en gång skolen blifwa dem lika. De gamla tycka i allmänhet om de unga; de sistnämndas munterhet och glädje påminna dem om deras egna ungdomsdagar, fom nu länge sedan äro förswunna; det är deras fröjd att omgifz was af dem, att fe deras lifliga rörelser, att lyssna till deras glada röster, hwilka synas wärma och uppfriska dem. Tagen er derföre till wara för att behandla dem med atlöje, eller köld, eller lifgiltighet och försummelse. Försöken att öka deras trefnad och nöje; wisen er uppmärksamhet först emot dem, lemnen ät dem den före: sta platsen; maren ide missbelåtna med att tiden fan synas lång fam för er då ni funnen bewinga henne för dem genom glada och lifwande samtal; gifwen aft på deras önskningar och deras behof, waren eftergifwande för deras nycker och öfwersen med deras fwags heter. Försöken allt, som står i er makt, för att lindra tyngden af deras år, bördan af deras swagheter, för att göra dem glada och trösta dem öfwer förlusten af de nöjen, som de icke längre kunna njuta och låten icke köld och missaktning förbittra den korta tid, som de ännu hafwa qwar på jorden. Drag omsorg för de gamla, på det omsorg också måtte bli dragen för dig, när ungdomen är borta och hennes glädje, hennes fröjder hafwa flytt för altid, ty den Allsmäktige har sagt: Du skall stå upp för det hwita hufwudet och hedra den gamle mannens anfigte. (W. W.)