— Jag tror dig, Emilie. Du talade sanning. Men jag måste veta hela sanningen af dig. När såg du honom för sista gången? Hon hade åter dolt sitt ansigte. Hon kämpade ännu en gång med sig sjelf om ett svar. — Du kan icke svara mig, Emilie? Hon hade fattat ett beslut. Hon reste sig upp med stolthet och värdighet. Var det månne ett beslut af ett stolt, ädelt hjerta? — Hugo, du låter mig spela en roll, som icke är värdig din maka. Du behandlar mig så, som en domare en förbryterska. Jag är dock icke någon förbryterska. Jag har visserligen felat; jag har sett denne man, utan att du visste deraf, men det var blott af lättsinnig fåfänga. Jag har dolt det för dig, ja till och med förnekat det, då du frågade mig derom, men det var blott af blygsel öfver min fåfänga, blott af fruktan och grannlagenhet för dig, emedan jag känner din ömtåliga hederskänsla och din beslutsamma karakter. Men aldrig har jag varit otrogen mot dig, aldrig har ens en aning om någon brottslig, någon syndig tanke uppdykat i min själ. Nu vet du allt. Jag har felat. Jag har svårt felat. Jag har förgått mig emot dig, den bäste, den ädlaste man. Men något brott, någon gerning, som skulle kunna skilja oss från hvarandra, hvilar icke på mig. Du måste förlåta mig, Hugo. Kan du det? Mannen hade sprungit upp. Han mätte rummet med stora, häftiga steg. Han kämpade med sig sjelf. Det var en strid mellan andra känslor