Gotlands läns nya tidning – 27 augusti 1863, sida 2

se en uniformklädd person nere i trädgården, då jag gick der förbi. Hvarken din eller min heder medgaf någon efterforskning. Jag kunde äfven hafva misstagit mig; men då fann jag dig upprörd, förvirrad. Hon hade upplyft sina ögon till honom, men nu måste hon åter sänka dem. Hon kämpade med sig sjelf om ett svar. Mannen förblef lugn; han blef till och med mildare. — Var han der, Emilie? Ett svar! Men, jag ber dig, säg sanningen! — Han var der! svarade hon. Hon betäckte ansigtet med händerna. Hon grät. Han ville springa upp med häftighet. Men han lugnade sig dock genast. — Var han der med din vilja och tillåtelse? Ar det sanning, Emilie? — Vid Gud är det sanning. Hon tog sina händer från ansigtet; hon såg nu upp till honom, ärligt öppet. Åtminstone tycktes det så. Sanningen af detta svar kunde icke betviflas. Var hon dock så fullkomligt oskyldig? I hennes öga tycktes någonting dölja sig, som såg ut såsom en samvetsförebråelse. i Läkaren var skarpsynt, han var menniskokännare. Han såg djupt in i hennes öga, djupt ned i hjertat.