Gotlands läns nya tidning – 27 augusti 1863, sida 2

— Det är ju redan afton. — Ja, och oaktadt det inbrytande mörkret såg jag — men nej, låtom oss samtala på annat sätt, Emilie, såsom det anstår hederliga och rättskaffens makar. Kom, så skola vi sätta oss här bredvid hvarandra! Han hade börjat tala med bitterhet. Men plötsligt blef hans ton hjertligare; han var åter den hjertlige, kärleksfulle mannen. Han fattade sin hustru vid handen och förde henne till soffan. Hon gick med ångest vid hans sida, men förmådde dock att till det yttre beherrska sin rörelse. Han satte sig brevid henne på soffan. Derefter sade han, lika hjertligt och ömt som nyss: — Emilie, älskar du mig ännu? — Men se på mig, då du svarar! Hon måste nedslå ögonen. — Du kan icke se på mig? Hustrun kan icke möta sin mans blick? — Hvarför frågar du så, Hugo? frampressade hon slutligen. — Hvarför? Har du icke sjelf ofta frågat mig så? Vid ringaste anledning? Ilalft på skämt? — Du talar så underligt, du tyckes mig så upprörd. — Jag har skäl dertill. — Ja, Emilie, jag vill vara fullt uppriktig mot dig. Det ärjag skyldig både dig och mig sjelf. Jag har anledning att framställa denna fråga. Jag trodde mig nämligen