Det oförmodade vittnet. En kriminalhistoria. (Forts. fr. föreg. N:o.) Flickan ville afbryta tystnaden genom att betyga sin glädje öfver att återse fadren, hvars älskling hon var. Han tog henne dock vid handen och förde henne tillbaka till hennes dockor. — Lek så länge, lilla Natalia! Du skall få komma till mig sedan. Barnet lydde genast och började leka igen. Han återvände till sin hustru. Han talade helt vänligt till barnet och, som det tycktes, äfven med lugn. Men detta lugn och denna vänlighet måste hafva varit konstlade, ty hans röst darrade. Makarne stodo åter tigande midt emot hvarandra. Tystnaden var pinsam. Frun afbröt densamma. Skulle återigen en känsla af våld bana sig fram ur hennes inre? IIvilken känsla var det? Afven den ångest, som man erfar, då man vet med sig sjelf att man är brottslig, är en mäktig känsla. — Du kommer sent tillbaka, Hugo! — Ja, — svarade mannen helt kort och lugnt, och hans röst darrade icke mera.