En af dessa hade isynnerhet ofta dansat med den sköna doktorinnan Brand. Ilan sjelf var äfven en ganska vacker karl. Man hade derefter flera gånger sett honom i den lilla staden, i hvilken han aldrig förut satt sin fot. I början hade han visat sig öppet och äfven aflagt visiter i doktorns hus. Sedan någon tid trodde man dock endast hafva sett honom hemligt, förstulet, då det blifvit mörkt om aftnarna. Och huru mången afton kom ej doktor Brand först sent hem från utöfvandet af sitt kall! Och huru ofta blef han icke midt i natten kallad till någon sjuk, som ofta bodde så långt bort, att han först följande dagen hann återvända hem! Man gjorde derutaf de finaste kombinationer, man drog derutaf de betänkligaste slutsatser. Det var i början af Maj — efter dessa vinterbaler. I en liten, särdeles smakfullt möblerad salong i det vackra huset utanför staden befann sig ett ovanligt skönt fruntimmer; cen reslig, fin gestalt med ett ädelt formadt ansigte och stora, svarta ögon, som glödde af en underbar eld, hvilken hon dock med egendomligt behag visste att förmildra och moderera. Utom henne befann sig endast ett barn i rummet, en liten älsklig flicka af omkring fem är, med ett käckt, nästan vildt utseende och yfviga blonda lockar. Barnet satt på en liten bänk framför en bok ock lekte med sina dockor.