Hvad vill detta säga, fortfor värden, som redan hört omtalas, huru mycket Markisinnan betalt för blomman. Ni har penningar. De tillhöra icke mig; rosen är vissnad och jag måste återskicka penningarne. Men här är ju en annan ros, sade värden, 5hvarföre kan ni inte sälja den? Emedan den är bestämd för min mors graf och icke är fal för något pris i verlden. Ni är en öfverspänd svärmerska, inföllo mannen uppbragt, tänk efter om ni med dylika därskaper kan skaffa er tak öfver hufvudet, ty ni lemnar i morgon mitt hus; jag vill ej hafva annat än punktliga hyresgäster. Jag är beredd att flytta, svarade Caroline. Högst förvånad att Caroline återskickade penningarne, for Adelaide de Reginial, genast efter deras mottagande, till blomsterhandlerskans boning, för att underrätta sig, hvarföre hon icke skickat den hvita rosen. Hon fann henne icke hemma och man sade att Mamsell Benoit nyss gått ut med en hvit ros i handen, och verkligen såg den unga Fröken, vid ett hörn af nästa gata, Caroline framför sig. Nyfiken att erfara hvilken kund Caroline hade föredragit framför henne, befalte hon kusken att långsamt köra efter och, till sin förundran, såg hon Caroline inträda på en kyrkogård; hon steg ur och följde henne. Caroline knäföll vid sin mors graf, satte rosen på grafven och sade: ,,O, min mor, tag till ett