Följande dag var för Caroline invigd till sorgliga minnen. Det var hennes mors dödsdag; hon hade varit en god och from qvinna, som uppfostrat sin dotter i kärlek till Gud och blommor. Gråtande tänkte Caroline på den älskades sista stunder under den kalla, rysliga vinteraftonen, då hon satt hos den döende, som med svag röst hviskade: Caroline, blommar vår rosenbuske 2 Ja, min mor, blef svaret. 8 Tag då fram den, på det jag ännu en gång må fröjda mig åt den. Dottern frambar rosenbusken. Den bar på en stängel två vackra hvita rosor. Dessa blommor skola öfverlefva mig, hviskade den sjuka, ,men gif mig den ena; lägg den i min gras. En stund derefter slötos modrens ögon för alltid. Caroline lade blomman i modrens likkista och gjorde det löfte, att hvarje år, på den älskades dödsdag, lägga en hvit ros på hennes graf. Derföre kunde hon afstå blott den ena blomman åt Markisinnan; den andra var bestämd för hennes mor. På morgonen ville Caroline skicka den köpta rosen till Markisinnan, men — 0 fasa — den var vissnad och blott en frisk ros befanns på busken. Husvärden kom för att påminna henne om den förfallna hyran. ,Haf tålamod, sade Caroline, jag är för ögonblicket ej i stånd att betala.