ty hon odlade blommor med verklig poetisk hänförelse och i en liten, vid yttersta ändan af staden belägen träc gärd hade hon alltid riktiga under ur blomsterriket. En dag, det var midt i vintren, höll framför Carolines dörr ett ståtligt ekipage, hvarur stego tvenne damer, en äldre och en yngre. Det var Markisinnan de Reginial och hennes dotter, som kommo för att betinga en hvit ros. Fröken Ådelaide de Reginial ville smycka sig med denna hvita ros på sin nära förestående bröllopsdag. Caroline förde de båda damerna till en rosenbuske, som bar två nyss utspruckna rosor, hvilka spridde en herrlig vällukt. Kan jag få köpa dessa båda rosor? frågade Markisinnan. Nej, min nådiga fru, svarade Caroline med en suck, rden ena är redan bortlofvad. Så tar jag den andra, fortfor Markisinnan, y5hvad kost: Ä den 24 Två louisdorerk, svarade Caroline. Godt, här är penningar; skicka denna blomma till mitt hotel vid S:t Honoregatan. Caroline bugade sig artigt och följde de båda damerna till dörren af sin anspråkslösa boning. Hvilken lycka, tänkte hon, med dessa penningar kan jag hetala hyran, som i morgon är förfallen och som har förorsakat mig så mycket bekymmer. O, min mor, från din himmel bevakar och beskyddar du ditt barn.