De båda hvita Rosorna. Paris är en rik stad och stolt öfver sin rikedom; dess lyx är obegränsad, hela verldens skatter tyckas der hopade och likväl, man skulle knappt tro det, lider den brist på — blommor. Visserligen finnes der icke blott ett blomstertorg, der tjenarinnan kan köpa kamelier för sin herrskarinnas bondoir och sömmerskan blygsamma viol-blommor för sin anspråkslösa kammare, utan der finnas också vid flere af stadens elegantaste gator bodar, som likna ett Floras tempel, der blomsterverldens alla representanter tyckas vara församlade. Men alla dessa blommor föra, likt många andra Parisiska produkter, blott ett konstladt lif; de drifvas med artificiel värme och köparen, som tror sig äga en frisk blomma, finner ofta, då han hemfört den, blott en sjuklig, tvinande planta — en sinnebild af denna verldens förgängliga fröjder. Isynnerhet äro blommor svåra att uppdraga vintertiden och blott den, som sjelf sysselsätter sig med blomsterkulturen, vet hvilken möda den kan medföra. Under sådana omständigheter kan man lätt föreställa sig att odling och försäljning af blommor bör vara en temligen indrägtig födkrok; dock var detta ej fallet med Caroline Benoit, ty, ehuru ytterst skicklig blomstersköterska, var hon dock ganska fattig. Måhända var hon alltför stor enthusiast för sitt yrke för att göra det inbringande,