Gotlands läns nya tidning – 30 juli 1863, sida 3

trotsande tiden och stormarna, kan i sanning gifwa ans ledning till många reflexioner, framkalla många och stora minnen, när man besinnar hwilka slägten och tidehwarf det öfwerlefwat. När denna ek först uppspirade ur jorden fäfom en späd planta, då ljödo kanhända ännu Catholicismens sista mässor i wårt land eller fördes Sweriges spira af Gustaf Wasas starka hand och kanske herrskade då den djerfwe christnade Wikingen, Sewerin Norrby, lik en wäldig hafsörn på Gotland och i Ostersjön. När plans tan uppskjutit till en ung ef, i hwars stolta krona win darna lekte, då lefde och kämpade förmodligen Trettioåriga krigets män och hjeltar, då flögo namnen Gustaf Adolf och Wallenstein kring det häpnande och beundrande Europa. Huru många andra namn hafwa ej sedan dess kringförts på ryktets wingar! När eken stod i sin mannaålders hela styrka samt utgjorde nejdens prydnad och stolthet, då herrskade sannolikt de tre stora Carlarna af Pfaltz-3weybrichiffa stammen öfwer Swerge, till fwil tet Gotland då hörde, och deras bragders dån rullade med doft hotande ljud kring werlden. När med den fifte bland dem Sweriges makt och stora politiska betydenhet sjönk i grafwen, då började förmodligen den stolta eken aftaga i kraft och gå åldrens dar till mötes, men ännu ett århundrade stod den wisst majestätisk och mwördnadsbjudande, tills den wid samma tid då wi, som nu äro medelålders män, först sågo dagens ljus, dess kraftfulla wextlif, dess långa lefnadsdag war slut och den jmånins gom nedruttnade och förwandlades till en relik af hwad den fordom warit, och slutligen dess uråldriga skal blef en ut stam för nya skott och grenar, en bild af huru lifwet framstår ur förgängelsen och huru den fig oupps hörligt förnyade naturen låter nytt lif uppblomstra ur det bortdöda och förgångna. Men wi få ej längre uppehålla of mid sådana res flexioner, till hwilka åsynen af eken gifwit anledning, hwars omnämnande åter föranledes af en liten obettyds lig sägen, fom wi härmed hafwa äran framställa. En natt — det war när eken ännu stod frisk och stolt — lunkade en dräng, wid namn Lars, på wägen mellan de båda nämnda socknarna, ämnande sig från Hörsne till Dalhem, då han gjorde den ingalunda behagliga upp tädten, att ett troll fom traskandes bakefter honom i mä gen. När Lafe kommit underfund härmed lät han, som ej war rädd för spöken om dagen, men ide Heller fers deles manhaftig mot dem nattetid, gräset ingalunda få tid att gro i fina fotspår, utan han gnodde af allt hwad hans fortskaffningsledamöter tilläto. Snart fom han dock i twifwelsmål om huruwida han just härutinnan Hands (ade få alldeles klokt och om han ej derigenom lopp ur askan i elden, ty Han blef med förskräckelse warse, att han äfwen framför sig hade ett annat troll, som kom honom till mötes. Alltså woro både framryckande och återtåg honom afskurne, och nu woro i sanning goda råd dyra, ty råka gengångarne wille han nu för ingen del. Lasse funderade en stund, men fattade hastigt sitt beslut och det behöfdes, ty lång besinningstid hade han ej, emes dan trollen hastigt närmade fig både Honom och Ywars andra, kommande ett ifrån Hörsnes och ett ifrån Dals hemhållet. Lasse hade just hunnit till Dalhbemscfen och i den tog han fin tillflykt samt hann nätt och jemt upp i densamma när de respective gastarne träffade hmwarans dra under eken. Hade nu deras möte warit wänligt och hade de un förenat sig mot Lasse, så hade han warit fåld, men lyckligtwis för honom tycktes det fom trollen stämt möte i helt annan afsigt. Deras fommantväffans de war ingalunda wänskapligt utan fiendtligt. De börs jade slåss och Hoppade mot hwarandra fom uppretade tuppar. Deras sammandrabbande liknade fjammanftös tandet af twå dugtiga mjölfädar och de gåfwo hiwaranz dra hårda puffar. När de hållit på en stund tycktes slutligen Hörsnetrollet tröttna wid leken och tog till flyt ten famt pjaskade i wäg åt Hörsne tillbaka, men Dal: hemetrollet stannade fom segrare på walptatfen och vor pade till drängen, fom från trädet åsett deras enwige: Sågst du det Lasse, att jag wann! ) Lasse tyckte wäl om att det ena trollet begifwit fig of, men war deremot ingalunda belåten med att det ans dra qwarstannade och började få der ogeneradt condersera med honom och låta förstå att det kände till hos nom. För att, om möjligt, äfwen blifwa af med detta, gaf han till swar: Ja, men du fit ändå sista baffen (hugget). ) Det har du rätt i! ropade trollet, men tillade: vdet skall han ännu få fullt för?, hwarpa det Sgondlidligen lade i wäg för att söka upphinna den flyende fam: raten och betala honom för fifta hugget.