-— — —— —— — — ——— Jag tänkte, att vi i sommar skulle kunna resa till något bad. Det skulle visst vara nyttigt för den stackars lilla Carolina. Men nej gubevars, det arma barnet måste bli hemma, vi alla måste stadna qvar; — hon får tvinsot, det är så godt som säkert. Ja, ja — den goda, kära lilla engeln — jag har nu redan vant mig vid tanken att förlora henne. Barnet hade kunnat räddas; men hvem skulle kunna rädda sina barn och tillika kasta bort femtio riksdaler? Jag kan undra, hvar den stackars lilla Bella är. Medan du lånade din vän de femtio riksdalerna, sprang hunden ut ur boden. Du vet, jag släpper honom aldrig annars ut på gatan, emedan jag är rädd, att han kan bli biten af en galen hund och sedan komma hem igen och bita barnen. Det skulle inte förundra mig, om djuret komme tillbaka med vattuskräck och smittade hela familjen. Men hvad angår dig din familj, om du bara kan spela generös med femtio riksdaler! Hör du, hur fönsterluckan slänger hit och dit för vinden? Ja, jag vet lika väl som du, hvad som felas den; det fattas den en ny rigel. Jag tänkte redan i dag skicka efter smeden; men nu kommer det inte i fråga. Då du kastat bort femtio riksdaler, så måste luckan hela natten slås upp och igen af blåsten. Ja, nu kommer sotet ner i kakelugnen! Om någon lukt är mig odräglig, så är det då sotlukt, och du vet det också. Men hvad frågar dusefter det!